|
Medborgaren
Jag arbetar just nu på en serie kriminalromanrysare varav Medborgaren är den första.
Jag har gått med i Kapitel1 som är en websida för författare och bokintresserade där man har möjlighet att lägga ut sitt material för publik bedömning. Sidan är ett samarbete mellan Kapitel1 och Piratförlaget. Här kan man också tävla i Bok SM vilket jag gjorde med Medborgaren 2009. Det blev plats 25 tillslut av nästan 500 böcker. Största vinsten var all hjälp jag fick under resans gång. Om ni vill följa mitt arbete kan ni gå in på min profilsida och läsa manuset, läsa kommentarer eller kommentera själva och hjälpa mig. Boken är i stort sett klar, lite slipande är kvar som jag jobbar med just nu.
http://www.kapitel1.se/marit-deubler/medborgaren
Perfekt död
På Kapitel1 lägger jag också upp nästa roman i trilogin med arbetsnamnet "Perfekt död". Boken är färdigskriven, nu återstår efterarbetet med den som pågår för fullt. Jag har laggt upp ett uttrag ur boken här:
http://www.kapitel1.se/marit-deubler/perfekt-dod
Här följer ett smakprov, första sidan, första kapitlet ur Medborgaren:
Ett
Hon saktade ner farten. Något hade blänkt till i diket hon cyklade förbi. Det var hon helt säker på. Hon saktade in och tittade sig över axeln. Nu var allt lika mörkt och tyst som det brukade vara. Det måste ha varit något som reflekterades i ljuset från hennes cykellyse. Hon cyklade några meter sakta. Sedan bestämde hon sig, och vände cykeln helt om. Hon fortsatte att cykla långsamt och kikade ner i diket. Allt hon såg var mörkt gräs och blöt lera. Hon skulle ha tagit med en ficklampa i väskan tänkte hon. Man borde vara mer förberedd på att vad man kan behöva. Kanske om hon åkte lite fortare så att lampan skulle få upp ljuset också. Hon cyklade på framåt och vände igen så att hon kom åt rätt håll. Hon trampade på allt vad hon orkade och tittade samtidigt ner i diket, men allt det resulterade i var att hon nästan for omkull. Hon hade ju faktiskt bara sett något i ögonvrån förut, kanske hon måste göra likadant igen?
Hon trampade tillbaka och provade en gång till. Hon försökte göra som första gången, ha full fokus framåt, och trampa på i normal takt och inte titta i diket. Hon försökte till och med tänka samma tankar så hon skulle agera på samma sätt som innan. Jovisst, nu blänkte det till igen. Hon stannade cykeln och gick långsamt vägen fram i mörkret. Det knastrade under hennes sulor i gruset. Det var kvar efter förra veckans kalla och isiga väder. Nu hade det blivit omslag och varmare väder men gruset låg och påminde om att det snart är vinter, även om snön inte stannat kvar denna gång. Hon tittade intensivt ner i diket. Det måste ha varit här någonstans hon sett blänket. Kanske det låg en klocka eller något annat värdefullt där som hon kunde ta med hem?
Hon gick närmare kanten, så nära hon vågade för att inte glida ner i leran och vattnet. De hade grävt ur dikena tidigare under hösten och allt regnande hade fyllt dem till bredden. Hon gick framåt hukad och följde kanten långsamt, långsamt. När hon väl började skönja konturerna av pojken som låg i diket hade hon redan tappat fotfästet när hon snubblade på hans arm. Det klickade till när hon slog i sulan mot hans klocka, och ramlade rakt ner på honom i det kalla och mörka ler vattnet. Det sista hon såg medan hennes lungor gurglade med leran blandat med skrik var att det blänkte av klockan på pojkens arm när en bil åkte förbi i hög hastighet. Bilisten såg inte blänket.
|
